Det här med parfym

Jo. Jag har alltså rest. En konsekvens av detta var att jag fördrev en del tid med att titta i butiker på flygplatser. Det fick mig att börja fundera på det här mer parfym. Varför är alla parfymflaskor så förtvivlat stora? Varför måste det vara så stora kvantiteter att det kostar en smärre förmögenhet med lite lukta-gott? Dessutom har jag hört ryktas att parfymen luktar mindre när den åldras, så man behöver inte så stora flaskor. Borde inte företagen rimligtvis tjäna på mindre förpackningar? Jag skulle säkert frestats av någon mindre förpackning för skojs skull. Bolagen skulle säkert tjäna på en marknadsundersökning på parfymflaskeområdet. Jag förutspår en brant uppåtkurva i säljstatistiken!

Ett angenämt nöje

Imorgon bär det av på konferens med jobbet, vilket har gjort denna enkla torsdagskväll till något angenämt. Jag har fått packa en resväska.

Att packa en resväska är en särskild ritual. Du dammar av din resväska, kontrollerar att de röda känn-igen-på-bandet rosetterna sitter som de ska. Sen går du igenom rum för rum, garderob för garderob och plockar fram vad du behöver. Svävar runt i lägenheten och drömmer om hur resan kommer att bli när du har på dig de där skorna du hittade i ett okänt hörn av lägenheten.

Jag älskar utmaningen att hitta den perfekta pack-balansen. Allt i resväskan ska användas, du ska inte sakna något på resan och allt ska vikas/rullas på ett sätt som maximerar utrymmet. Jag har blivit ganska bra på att hitta balansen, men visst har det hänt på någon resa att jag skamset fått köpa ett par extra strumpor.

Den här resan har varit extra utmanande då jag fått packa för flera användningsområden: Lättare vandring, träning, bad och restaurang. Nu är jag så exalterad efter min eminenta packning att jag inte vet hur jag ska kunna somna!

Idag är dagen

Idag är dagen när jag sitter med en halv flaska champange
Idag är dagen jag ägnar stor möda åt att tänka på fyra nyanser av vitt
Dagen då jag plötsligt är skyldig min bank sjukt mycket pengar.

Idag fick vi helt enkelt nycklarna till vår nya lägenhet! Woho!

I början kändes allt bara jobbigt med alla papper och smått overkligt. Sen har vi börjat längta, vänta... Sambon drömde mardrömmar inatt om att han missade mötet på märklarfirman och vi inte fick lägenheten. På något vis vara vi inte riktigt säkra förrän vi faktiskt hade fått nycklarna i handen, och vred om låset i dörren.

Vi kände oss som inbrottstjuvar när vi tassade in i den mörka och ekande lägenheten. Den kändes inte som vår. Inte kunde väl vi bo i den här lägenheten? Den doftade inte hemma, och lampknapparna satt på knepiga ställen. Men magkänslan är ändå rätt, när det är målat, när allt är på plats och jag duschat tio gånger i lägenheten då- förstå då- kommer jag begripa att den är vår!
Tills dess väntar jag på att grannar och vän av ordning ska ifrågasätta vad jag egentligen har för mig i lägenheten tillhörande familjen A.

Att gå på bio

På mitt arbete anses jag vara en lugn och sansad person. Att de anser det beror bara på att de aldrig varit med mig på bio. Jag och M såg på Intersteller igår. Jag grät mig igenom ett näsdukspaket och nu, dagen efter, är högra ögat fortfarande lite pluffsigt.
Det är bara att erkänna, jag är en äkta biogråtare. Sambon har vant sig, han tar det med ro.

För ett par år sedan var jag med en vän på bio. Vi skulle ha det så mysigt med popcorn och bio. Mitt i filmen dyker det upp en närbild på en orm som väser. Jag hoppar högt av spänning och skräck. Sträcker mig efter en näve popcorn för att upptäcka att byttan inte längre är i mitt knä, utan i kompisens knä- och att bara hälften av innehållet är kvar! Jag tittar förvirrat på min vän och upptäcker att hon skakar av undertryckt skratt och är mer eller mindre täckt av popcorn. Den främmande människan på andra sidan av min kompis är också popcorntäckt och verkar tack och lov ganska road av detta.
Vad har du hänt? När jag ryckte till fick jag min popcorn-bytta att flyga upp i luften, göra en saltomotage (och strössla popcorn över vänner och främlingar) för att sedan landa med halva innehållet kvar i kompisens knä. Hon hade till och med popcorn i underkläderna.

Med andra ord: Det är ett mindre äventyr att gå på bio med Malinmupp, man vet aldrig vad som händer. Men det är lugnt, jag har slutat med popcorn och har ofta näsdukar med mig.

Affärsmässiga kontakter

Jag har väl berättat om min mäklare? Han som kallar mig för "vännen" i alla lägen? Nu har jag fått en ny bankkontakt också i samband med bolånet, hon kallar mig för "tjejen".
Jag undrar om de alltid vill ha en kompisrelation med sina kunder, eller om de helt enkelt har svårt att minnas mitt namn? Jag vete sjutton vad mina kunder skulle säga om jag började kalla dem för "grabben" eller "kära du".

Inte vad jag väntat mig

Jag har äntligen tagit tag i det här med mindfulness. Nu ska jag ge det en ärlig chans. Jag hoppas på att det ska generera en lugnare Malinmupp som sover bättre. Än så länge är resultatet inte riktigt vad jag väntat mig. Jag har väldigt svårt att låta bli att fnissa under avslappningsövningarna, och sen är det drömmarna...
 Första natten efter mindfulness drömde jag om att bli skinnad levande, om och om igen. För att motverka sådana drömmar satsade jag på extra mycket mindfulness och det halvtimmeslånga programmet utlovade en god nattsömn. Det blev visserligen bättre men god är kanske inte vad jag skulle kalla den.
 Jag drömde att jag var med i någon lagversion av "the hunger games" (eller battle royal som japanska motsvarigheten heter, fråga mig inte var den ursprungliga koreanska versionen heter för det har jag ingen aning om) där jag och mina lagkamrater fick springa från ilskna tigrar och jag utlöste en fälla som var en fors av fallande stockar. Jag undrar vad jag kommer drömma om den här natten?

Att bo

Jag och M har köpt en lägenhet. En galet stor lägenhet: 5 rum, öppen spis, inglasad balkong- hela konkarongen. Det känns...konstigt.
Det märkligaste av allt är att det känns som om alla jag pratar med är gladare än jag själv är över det faktum att jag har köpt mitt boende. Min mamma är glad, mormor kommer med tusen frågor och kollegorna har följt processen med spänning och glada skämt om min "paradvåning".
Jag och M försöker mest ta en sak i taget: Vi måste fortfarande deala med banker, ta ekonomiska beslut och annat jobbigt- innan vi ens funderar på hur vi ska möblera, eller vilka som kan tänkas agera flytthjälp.
Nu får vi allt bo där ett tag, det här med visningar, budgivningar och mäklare var alldeles för ansträngande för att orka med i längden!