Idag kom jag hem efter att ha varit ute och vandrat några dagar på Sörmlandsleden med en vän. Vandringen var en förberedelse inför sommarens äventyr på Kungsleden. I början av vår vandring slog vi av våra telefoner, och sen var hela planen bara att följa Sörmlandsledens snitslar genom skog och mark. Det var slående hur snabbt vi tappade all uppfattning om hur långt vi hade gått och vad klockan egentligen var.
Andra dagen försov vi oss och kom igång först ca kl 12. För att kompensera höll vi ett högre tempo och tog färre pauser. När vi kom till dagens etappmål var det för tätbefolkat och vi fortsatte därför gå på nästa dags planerade etapp. Efter ett tag började skorna klämma på fötterna och solen som gassat under dagen värmde oss inte längre lika mycket. Nu var vi tvungna att hitta en lägreplats innan det blev alltför sent. Tillslut satte vi upp vårt tält mitt bland några granar, inte alltför långt ifrån ett motionsspår. Trötta, men nöjda kröp vi in i tältet för att hinna äta lite och göra oss ordning inför natten innan mörkret skulle komma krypande. Trodde vi. Klockan visade sig vara 18.20! Sällan har jag skrattat så mycket, och somnat så tidigt om kvällarna som jag gjort under denna vandring.
