En skön helg

Det behövs väldigt lite för att göra mig glad. Det var sol i helgen, det gjorde mig glad. Inte så att jag hann vara ute så mycket i solen, istället spenderades lördagseftermiddagen på en bluesklubb i gamla stan. Det var inte helt fel det hellre. Klubben hade ett eget husband, och vem som helst som ville/vågade fick gå upp på scen med sitt instrument och jamma med dem. Givetvis gick Martin upp och körde en låt, han fick stående ovationer av mig och kompisen J. I början av eftermiddagen lyckades jag få en udda bekantskap med lite för mycket sprit i kroppen, Martins skönsång lyckades dock skrämma iväg karln och resterande tid kunde i lugn och ro ägnas åt att lyssna på den sköna musiken och drömmande blicka upp i taket. Och taket var något man verkligen kunde blicka upp i. Det var fullt av barnvagnar, uppstoppade rävar och andra märkliga grunkor. Stampen heter stället, och är du sugen på blues en lördag i Stockholm, ja då är det dit du ska.

Fallet da Costa

Läst idag i DN att preskribtionstiden för mordet på da Costa närmar sig. Det var många år sedan mordet skedde, men det är min uppfattning att känslorna fortfarande svallar när folk tänker på det här fallet. Detaljerna kring mordet som skedde 1984 är så groteska att jag inte ens vill återge dem här. Rättsprocessen... var komplicerad. Det är min åsikt att en resning av fallet skulle vara viktig, då det som jag förstått det kommit fram ny information och da Costas anhöriga än idag inte har fått några svar. Tingsrätten skrev då det begav sig i domskälet att det var ställt utom varje rimlig tvivel att två män hade styckat en kvinnokropp. Men för mordet på kvinnan har ingen dömts.
Det finns en del litteratur om fallet da Costa, personligen rekomenderar jag Hanna Olssons bok Caterine och rättvisan, men det finns mer som exempelvis Per Lindbergs "Döden är en man" och Lars Borgnäs "Sanningen är en sällsynt gäst".

Att skaffa cigaretter

Jag var lite tidig till pendeln idag och satte mig i solen utanför mataffären för att vänta. När jag sitter där iakttar jag en ung tjej- helt klart under 18- som vandrar runt lite planlöst. Så går hon fram till en person som korsar det lilla torget och frågar denne om en cigg. Hon får en. Utan diskussioner eller tvekan. Den unga tjejen irrar runt lite till och frågar sedan ett par killar i arbetarbyxor om en tändare. Hon får låna, utan problem. Jag blev lite chockad- antagligen för att jag aldrig själv försökt mig på det där med rökning. Att det verkligen är så enkelt för mindreåriga att få cigaretter.

"Ja, du är ju lite ung"

"Ja du är ju lite ung". Jag vet inte hur många gånger jag har hört exakt den kommentaren i samband med en intervju. Det är inte det att det tas upp i samband med arbetslivserfarenhet, eller ens i samband med livserfarenhet, utan jag är helt enkelt bara "lite ung". Och det ses alltid som något negativt. Detta är något som jag har så svårt att förstå. I år är jag och min sambo bjudna på två bröllop, ett dop, och två vänner är i nuläget höggravida. Våra jämnåriga kamrater har alltså träffat stora beslut, de känner sig redo att ge varandra löften och ta ansvaret för ett barn. Men när man kommer in på en arbetsintervju, då är man bara "lite ung".

Nya recept

Sitter här och kikar efter någon ny maträtt att äta till kvällsmat. Hur är det tänkt att man ska kunna hitta nya matrecept, när hemsidorna är fulla med bilder av smaskiga efterrätter och godis? Min blick studdsar till varje gång jag ser ordet choklad, och iväg försvinner tanken på lax. Det är väl bara att erkänna, det är efterrätten som är det roliga!