söndag 23 november 2014

Att gå på bio

På mitt arbete anses jag vara en lugn och sansad person. Att de anser det beror bara på att de aldrig varit med mig på bio. Jag och M såg på Intersteller igår. Jag grät mig igenom ett näsdukspaket och nu, dagen efter, är högra ögat fortfarande lite pluffsigt.
Det är bara att erkänna, jag är en äkta biogråtare. Sambon har vant sig, han tar det med ro.

För ett par år sedan var jag med en vän på bio. Vi skulle ha det så mysigt med popcorn och bio. Mitt i filmen dyker det upp en närbild på en orm som väser. Jag hoppar högt av spänning och skräck. Sträcker mig efter en näve popcorn för att upptäcka att byttan inte längre är i mitt knä, utan i kompisens knä- och att bara hälften av innehållet är kvar! Jag tittar förvirrat på min vän och upptäcker att hon skakar av undertryckt skratt och är mer eller mindre täckt av popcorn. Den främmande människan på andra sidan av min kompis är också popcorntäckt och verkar tack och lov ganska road av detta.
Vad har du hänt? När jag ryckte till fick jag min popcorn-bytta att flyga upp i luften, göra en saltomotage (och strössla popcorn över vänner och främlingar) för att sedan landa med halva innehållet kvar i kompisens knä. Hon hade till och med popcorn i underkläderna.

Med andra ord: Det är ett mindre äventyr att gå på bio med Malinmupp, man vet aldrig vad som händer. Men det är lugnt, jag har slutat med popcorn och har ofta näsdukar med mig.