Jadå, jag är gott och väl hemma från vandringen på Kungsleden, råkade dock ut för en dunderförkylning så snart jag kom hem. Det blev en sån där förkylning som sambon brukar få, och som brukar generera förbryllade ögonkast från mig- hur kan man bli så sjuk av en förkylning? Nu vet jag hur det känns. Jag ska vara snällare nästa gång sambon blir sjuk... Ska man se det positiva så är jag väldigt glad att förkylningen inte slog till ute på vandringsleden.
Vandringen? Svårt att beskriva på ett bra sätt. Vi gick, mycket. Vi träffade många märkliga människor på vägen, och somliga tyckte nog att vi var lika knasiga på vårt sätt. Vi åt sjukt mycket salami och lärde oss att inte underskatta de dagliga chokladpauserna. Vi begränsade vår kommunikation till "titta, TITTA vad vackert" och "Vad glad att jag är här med dig- kan du fatta att vi är här". Vi drömde om varma duschar och färska grönsaker. Vi gick inte vilse- men man kan säga att vi stundtals inte var säkra på var stigen gick. Jag var trött, men avslappnad på ett sätt som jag sällan varit på en semester. När telefonen började fungera igen och plingandet av alla meddelandena började ville jag bara stänga av den igen, och fortsätta njuta. När jag kom hem och berättade om våra strapatser var det få på jobbet som skulle kunna tänka sig att åka på samma sorts semester som jag. Jag tyckte det var helt fantastiskt. Det inspirerade till nya drömmar, vart kommer det bära av nästa gång?
