Vad ska du göra till helgen?

Denna konversation kunde överhöras på kontoret i fredags.

-Vad ska du göra till helgen Malin?
-Nu ikväll kommer min vän hem till mig med sin skruvdragare och hanterar mina halvt monterade/totalt omonterade ikea-möbler. Han påstår att det ska bli roligt! Mina egna monteringsförsök var rätt misslyckade, så jag är väldigt tacksam.
Arbetskamraten börjar skratta och säger:
-Jag beundrar din förmåga att delegera!

Nu när hon säger det, jag har faktiskt delegerat en hel del till mina fantastiska vänner: E har monterat möbler, S har limmat ihop ett trasigt bord, C har fixat mitt glappande kylskåp, L har varit IT-support + lampsupport, A har ordnat min fönsterproblematik, för att inte tala om hela gänget som var här och bar alla mina flyttkartonger!
Varenda gång någon av er har hjälpt till har ni tyckt att det varit en liten grej, kanske till och med roligt. För mig har det varit viktigt och betytt en hel del. Återigen tack!

Tack för musiken

Promenerar runt i området när jag plötsligt hör hur "Arvingarna" spelas på hög volym. Något kommer upp bakom mig på cykelbanan: Det är en cyklist med en bergsprängare i en rem över axeln. Han har ena handen på styret och med den andra gestikulerar han glatt i takt till musiken. Det gjorde mig så glad. Oavsett vad jag eller någon annan tyckte om musiken så lät han sig ryckas med och vara hundra procent sig själv, härligt!

På väg mot nya äventyr

Jag sitter och skriver i ett hav av flyttkartonger. Min nya lägenhet har härliga trägolv och grönska utanför fönstret. Möbler ligger på golvet, halvt ihopskruvade. Vissa möbler är svåra att montera på egen hand. Det kommer att lösa sig, det kommer att bli bra.

För tre månader sen meddelade M att det inte var värt för honom att satsa på oss längre. Tiden därefter har varit turbulent. Den person som stått mig närmast i tio år vill inte vara så nära längre. Sånt gör jävligt ont. Som tur är har jag en underbar familj och fina vänner som har gjort mer för mig än jag nånsin trott. Jag har varit ledsen, jag har varit besviken, jag har nått toppen av Mt Fuji på ren ilska och en stor portion jävlar anamma. Jag har överraskat mig själv med att vara stark när det behövts. Jag har tagit emot all den hjälp som vänner och familj har erbjudit. Jag har suttit och gråtit på nya jobbet, men som min fina kollega sa ”Du är inte mer än människa”.

En egen lägenhet är ingressen till ett nytt livskapitel. Det finns många tankar på vad som ska komma härnäst. Att äntligen skaffa katt står högt om på listan. Nya äventyr kommer det att bli. En resa till alperna är redan inbokad. På sikt vill jag bestiga fler berg och vandra i vackra dalsänkor.