Jag sitter och
skriver i ett hav av flyttkartonger. Min nya lägenhet har härliga
trägolv och grönska utanför fönstret. Möbler ligger på golvet,
halvt ihopskruvade. Vissa möbler är svåra att montera på egen
hand. Det kommer att lösa sig, det kommer att bli bra.
För tre månader
sen meddelade M att det inte var värt för honom att satsa på oss
längre. Tiden därefter har varit turbulent. Den person som stått
mig närmast i tio år vill inte vara så nära längre. Sånt gör
jävligt ont. Som tur är har jag en underbar familj och fina vänner
som har gjort mer för mig än jag nånsin trott. Jag har varit
ledsen, jag har varit besviken, jag har nått toppen av Mt Fuji på
ren ilska och en stor portion jävlar anamma. Jag har överraskat mig
själv med att vara stark när det behövts. Jag har tagit emot all
den hjälp som vänner och familj har erbjudit. Jag har suttit och
gråtit på nya jobbet, men som min fina kollega sa ”Du är inte
mer än människa”.
En egen lägenhet
är ingressen till ett nytt livskapitel. Det finns många tankar på
vad som ska komma härnäst. Att äntligen skaffa katt står högt om
på listan. Nya äventyr kommer det att bli. En resa till alperna är
redan inbokad. På sikt vill jag bestiga fler berg och vandra i
vackra dalsänkor.
2 kommentarer:
Det gör så jäkla ont och det känns så omöjligt till en början. Skönt att du kommit igenom den första tuffa tiden och har nya drömmar, mål och planer. Hoppas att nya lägenheten känns som din och att du snart kommer till rätta.
Heja dig! Och berg är till för att bestigas - eller nåt....
Tack för fina ord! När något gjort så jäkligt ont blir man överraskad varje gång man får något fint av någon annan. Tack :)
Skicka en kommentar