Nu minns jag...

Vilken skillnad från dag till dag. Snålbåst, mulet och med hårda snöknutor piskade i ögonen. Kall luft ner i strupen kyler ner kroppen och som en tung sten skvalpar illamåendet runt i magen.

Nu minns jag, det var sådana här löparpass som gjorde att jag slutade springa. Nu har jag dock ett mål med min löpning, så det är bara att bita ihop och hoppas på bättre väder imorgon!

Lyckan i att springa

På morgonen överraskas jag av att marken är täckt med ett fjädervitt duntäcke av snö. Solens strålar får allt att gnistra, och under snötyngda trädgrenar vänder vårens första blommor sina huvuden mot himmelen.
Det knastrar under fötterna på mig där jag springer. Det är en tunn isskorpa på asfalten som ger lite extra spänning till dagens löpartur. En och annan vindpust skickar bomullstussar av snö i ansiktet på mig. Jag blundar för en kort sekund och springer vidare.

Tänkt att jag glömt bort hur härligt det är att springa. Det här är femte veckan med löpning och för varje pass känns det bättre och bättre.

Att leva i nuet

Det bidde inga blogginlägg i februari. Nu när jag tittar tillbaka på månaden ser jag att det beror på två saker: Galet mycket jobb, och en oförmåga att leva i nuet. Jag har startat igång en mängd olika projekt som jag går och drömmer om.
I mars ska jag därmed starta igång med mina mindfulnessövningar med förhoppningen att leva mer i nuet, istället för att drömma till: Toppen av berget, stenhuset vid havet, 1 mil med fjädrande steg, wood carving, och en festinvigd lägenhet. Men jag lovar att verkligen vara i nuet när jag är med om ovanstående saker under 2015, och att så småningom blogga om det såklart!