Jag trodde jag skulle klara mig

30 år med perfekta tänder var målet. Jag föll på målsnöret, dagen innan den ack så viktiga händelsen. Jag antar att det visar att oavsett ålder så har jag nya erfarenheter framför mig. Jag har en väldigt stark skräck inför sjukhus och läkarbesök. Idag upptäckte jag att den skräcken inte sträcker sig till lagning av tänder. Konstigt hur känslorna styr. Jag borde ha varit mer orolig inför detta med tanke på alla mardrömshistorier som jag hört genom åren kring tandläkarbesök. Istället skojade jag med tandläkaren under proceduren och använde handsignaler för vidare kommunikation under själva lagningen. Intressant att få veta hur en tandlagning går till. Tänk om man skulle skola om sig till tandläkare?