Att nå sitt mål

I början av året satte jag ett mål för mig själv i klättringen. Innan årsskiftet, så skulle jag ha nått toppen på en klättervägg med svårighetsgrad 7a. Med tanke på den nivån jag var på då, så var det ett ambitiöst mål. Mina mer erfarna klätterkollegor tittade på mig och sa "mja...kanske..kanske att du har möjlighet att klara det". Idag, med bara några få veckor till godo så hände det...7a!
Benen skakade och armarna värkte, men jag kom upp! Vilken känsla att nå det mål man jobbat mot ett helt år! Två av mina fina klättervänner lyckades också ta sin första 7a idag. Glädjeyra på klättringen idag!

Min busskompis

Jag tror inte att jag har berättat om min busskompis. Varje gång min buss är försenad så står han där. Det slår aldrig fel. Eftersom jag är den jag är så började jag självklart att prata med honom. Nu har vi träffat på varandra ett tiotal gånger på busshållplatsen, och nu är det han som tar kontakt med mig istället. Han säger några ord, tittar förväntansfullt på mig och hoppas att jag ska fortsätta prata. Eller så står vi bredvid varandra i snödrivan och nickar lite åt varandra. Sådär som man gör. Jag vet inte vad han heter, och det är först idag jag fick vet vad han jobbar med- men det är liksom inte så viktigt. Likt vapenbröder står vi där och väntar på den alltid lika sena bussen. Jag hoppas att du kom hem ikväll min busskompis.

Min magiska dag

Idag har facebook fyllts med suckar: folk har skottat. fastnat med bilen. frusit. bussen har inte kommit.
Själv har jag haft en magisk dag. Det har kommit massa snö förstår ni. Allt har blivit till en vit sagovärld. I min härligt varma jacka har jag stått på busshållplatsen och njutit av den friska luften och kylan som biter i kinderna. Som ett barn har jag glatt skuttat i den djupa snön och njutit av att sjunka ner till skaftet av mina röda stövlar. Nu är jag hemma med tända ljus, en bra bok och ett vackert vinterlandskap utanför fönstret.
Ursäkta min positiva syn. Men livet är bra härligt idag.