Jag hade länge sett fram emot helgen som varit. Skrivit packlista. Köpt gummistövlar. Lånat ihop kåsa och bestick. Jag skulle följa med på kanotpaddling. Det finns flera anledningar till att detta inte riktigt blev som jag tänkt mig.
Det första att ta med i beräkningen är att jag inte suttit i en kanot på tio år, jag var inte bra på det då- och jag har inte blivit bättre på't sen dess.
Den snälla lilla älv vi skulle paddla på hade en stark ström och ett högt vattenflöde. Faktum var att stora delar av skogen var översvämmad och det var inte alltid man paddlade i älven- utan i skogen.
Allt detta hade varit fullt överkomligt om det inte vore för isen. Isen som blockerade stora delar av älven. De gigantiska isflaken som flöt med strömmen och slet med sig träd ner i vattnet. Isblock som kolliderade med varandra och med våra kanoter. Aldrig förr har jag suttit i en kanot som strandat på ett isflak som glider i strömmen. Det var bara att ställa sig på isflaket och börja dra i kanoten. Isen var ganska läskig.
De flesta vindskydd och lägerplatser som vi passerade på vägen var översvämmade, detta betyder att vi nästan inte åt någon annan mat än frukost (och en sen kvällsmat första dagen, lite rester till kvällsmat andra dagen).
Helgen resulterade alltså i en trött, hungrig och smutsig Malinmupp- men jag överlevde. Varför känns det här som mitt alldeles egna avsnitt av "I shouldn't be alive"?
