När jag var barn brukade jag sitta i en tall. Jag kravlade mig upp på en solvarm stenbumling, och sträckte mig vidare mot tallens nedersta grenar. Det var bra och stadiga grenar- i alla fall om man var ett barn. På ingen tid alls hade jag kommit ganska högt upp i tallen. Där slog jag mig ner. Njöt att doften av barr. Känslan av den släta barken. Smaken av kåda man kände när man stoppade sina kletiga fingar i munnen. Spanade mot tallens allra högsta topp och önskade att jag kunde se världen där uppifrån. Jag ryckte prövande i grenen ovanför mitt huvud, men insåg att den inte skulle hålla min vikt. Jag stannade där jag var, länge, och iaktog fåglarna som passerade talltoppen.
Som vuxen håller jag nu på med sportklättring, och sent om sider har barnet i mig fått nå toppen. Vissa drömmar tar bara lite längre tid att uppfylla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar